Salvador da Bahia

Salvador är litegrann som en sagostad, vita räcken på klippor och nedanför en remsa sandstrand innan havet slår sig in mot land. När man åker in till centrum från flygplatsen är hela vägen kantad av hav och höga palmer.

En gammal fyr, favelor vars hus staplar sig på varandra mot skyn, gamla kyrkor, Moderna muséet med tillhörande skulpturpark utomhus, precis intill havet och där det spelas jazz om lördagarna. Höga viadukter som trängs med förfallna skyskrapor i det gamla finansiella distriktet, och om man tittar efter noga ser man att folk har byggt sig hem under viadukternas valv.

Här vågar man måla sitt hus pärongrönt eller gällt turkost, här har sen portugiserna först kom trängts och blandats gammalt och nytt, afrikaner, indianer, vita, rika och fattiga.

Självklart finns det baksidor med staden, och Brasilien i stort. En sak jag verkligen inte gillar är staketen. In till varje hem (som inte ligger i en favela) finns det staket, och då menar jag inte små gulliga röda träplankor med vitt högst upp, nej, de här staketen är gjorda av järn, spetsiga, vissa har till och med taggtråd på toppen, och de är alltid så höga så att man inte på nåt sätt kan ta sig in. Oftast finns också en vaktpost med en vakt som släpper in och ut folk. Allt för att skydda medelklassen mot de fattiga, antar jag.

Det var här i Salvador som jag blev rånad två gånger på en vecka! Och det sorgliga var att det var av barn i 14-årsåldern. Fattigdomen är så påtaglig, så in-your-face. Något jag gärna vill undersöka närmare är hur medelklassen i Brasilien lever med detta, för det är verkligen så att på ena sidan av en motorväg är det en favela, på andra sidan höghuskomplex med pool.

Men innan jag landar i Salvador ska jag fira nyår i Rio de Janeiro. Ett vackert kaos, min favoritstad.